 |
    |
(Översättning: Mikael Hedlund)
Det finns bara två böcker om wicca på svenska. Den ena är Jennifer Hunters ”En wiccas handbok” – som jag skrev en lång handledning till när den fortfarande var den enda svenska boken – och den andra är Scott Cunninghams ”Wicca: vägledning för den självständiga utövaren”. Själv hade jag inte läst den sedan någon gång tidigt 2000-tal, så när folk frågat om den är bra som introbok till wicca har jag inte kunnat ge något tydligare svar än att den nog åtminstone är lite bättre än Hunters bok. Jag tänkte det var dags att göra något åt den saken, så nu har jag till sist läst om den för att skriva en recension. Den utgåva jag utgår från är den engelskspråkiga, men jag har även bläddrat igenom den svenska översättningen.
Som jag mindes ”Wicca: vägledning för den självständiga utövaren” var det en helt okej men ganska vag bok, och det visar sig på sätt och vis stämma. Till en början tycker jag faktiskt att den är bättre än jag minns den, men ju längre jag läser desto mer besviken blir jag. Så jag tänker börja med det positiva för att sedan beskriva det som känns mer negativt, och till sist gå in på vissa detaljer som jag tycker är bra att känna till om man som nybörjare ändå ska få ut något av boken. Ganska långt blir det, men eftersom det här alltså är den enda wiccabok på svenska som fortfarande finns i tryck vill jag reda ut så mycket som möjligt av det som inte stämmer.
Något som är bra är att Cunningham framhåller att det inte finns ett enda ”rätt” sätt att utöva wicca, och att det viktiga är att faktiskt göra saker och inte bara tro – man lär sig genom aktivt utövande. Han ger en hel del praktiska tips och exempel både vad gäller övningar och texter som man kan använda till åkallanden och liknande. Han beskriver på ett fint sätt hur man kan tänka kring magi, att det inte är något övernaturligt utan en del av den materiella värld vi lever i. Jag tycker också att han på många ställen poetiskt fångar upplevelsen av det gudomliga, både i naturen och i mer rituella sammanhang. Han visar genom många exempel hur man kan arbeta rituellt, och att det inte behöver vara komplicerat eller svårt.
Ett problem är dock att Cunningham ger en ganska otydlig bild av vad wicca egentligen är, på flera sätt. För det första berättar han väldigt lite om wiccas historia, och det han faktiskt säger är direkt felaktigt. Det beror nog delvis på att boken skrevs 1988, under en tid då man hade betydligt sämre koll på sådana saker, men det är ändå konstigt att inte ens nämna att religionen grundades av Gerald Gardner, eller hur den har spridits genom olika traditioner. Utan någon konkret historieskrivning överhuvudtaget ger Cunningham intrycket att wicca är en direkt arvtagare till någon typ av förkristen häxreligion där Gudinnan och Guden dyrkades – något som inte alls är sant. Visserligen har en massa olika gudinnor och gudar dyrkats genom historien, men idén om en enda universell förkristen Gudinna eller Gud är inte längre giltig. Cunningham beskriver dessutom wicca som en form av shamanism, vilket inte heller stämmer. Shamanism i ordets traditionella mening (i den mån kan tala om en sådan) handlar om att utföra en specifik andlig service för andra människor i ett visst socialt sammanhang, inte om att utöva magi i allmänhet, även om vissa metoder kan vara gemensamma. Wiccaner är inte shamaner.
Cunningham hävdar att han har initierats i ett flertal olika wiccanska coven, men han verkar ha en ganska otydlig bild av varför någon egentligen skulle vilja vara med i ett sådant, trots att han i första hand presenterar sin bok som ett alternativ för dem som inte kan hitta en grupp. Likaså är hans bild av vad en initiation innebär så oklar att den enligt hans beskrivning snarast blir någon sorts gradvis och vag inre förändring som kan ske utan att man själv ens märker det. Det här stämmer inte alls med hur initiation faktiskt fungerar inom wicca, där det handlar om en medveten process som dels syftar till upptagandet i en grupp, och dels en invigning i religionens mysterier. Han verkar på det hela taget ganska skeptisk till coven, utan att riktigt förklara varför. Hans solitära alternativ till initiation – en självdedikering – är ett vettigt alternativ, och själva ritualen är helt okej även om den också är ganska vag och inte överhuvudtaget specifikt wiccansk.
Cunninghams beskrivning av gudomarna är på det hela taget bra, men den blir ändå problematisk eftersom han påstår att alla wiccaner betraktar Gudinnan och Guden som innerst inne sprungna ur en större allomfattande helhet, en ”supreme divine power”, ”The One” – ”Den Enda” – som han kallar det, och därmed får wicca att innerst inne framstå som någon sorts monoteism. Visst finns det wiccaner som ser det gudomliga på det viset, men de brukar i så fall inte lägga någon större rituell vikt vid denna kraft, och de flesta tror inte på den alls. Det här är ett exempel på Cunninghams tendens att beskriva saker som gäller just hans egen tro som om de vore något de flesta wiccaner tror på. Hans syn på reinkarnation är också väldigt specifik, där han menar att vi alla reinkarneras – endast som människor och aldrig i någon annan skepnad – för att lära oss vissa läxor i varje liv, i enlighet med vår ”karma”. De flesta wiccaner tror i och för sig på reinkarnation i någon form, varav detta kan vara en, men karma är inte ett wiccanskt begrepp och just den här synen ligger nog egentligen närmare New Age.
I redogörelsen över de rituella redskapen finns det också en del konstigheter. Cunningham lägger stort fokus på kvasten och kitteln, två verktyg som de flesta wiccaner använder ganska sällan, och bara till vissa specifika syften. Bägaren däremot, som är en central symbol för Gudinnan och tillsammans med athamen kan sägas vara det viktigaste redskapet på altaret, nämner han bara i några korta meningar, och säger dessutom att man kan ha vatten i den – som elementsymbol – när den i själva verket alltid används till ritualdrycken. Det vatten och salt som i princip alltid används till renande i ritualen nämner han inte överhuvudtaget bland redskapen, vilket är lika märkligt. Inte heller berättar han att staven kan användas för att resa cirkeln. Kanske det underligaste i hela boken är de ytterst specifika metoder för renande av varje redskap som han beskriver i sin örtguide framåt slutet, där man av någon anledning ska bege sig till en särskild plats och använda särskilda växter och metoder för vart och ett av redskapen. Det här är något han har hittat på helt på egen hand, förmodligen för att han personligen var intresserad av örter, och inte något som förekommer inom wicca i stort, där alla redskap renas på betydligt enklare vis.
När det gäller cirkeln och ritualbyggandet finns det så många konstigheter att jag knappt vet var jag ska börja. Men en uppenbar grej är väl att han väldigt gärna vill att man ska markera cirkelns ytterkant med ett snöre eller liknande. Jag har aldrig under mina drygt 20 år som wiccan i två olika traditioner varit med om att någon faktiskt gjort detta, även om det ofta nämns i böcker. Hur cirkelresandet går till är också lite oklart – han beskriver olika metoder på olika ställen i boken, men som nybörjare skulle jag nog bli förvirrad eftersom det inte finns en enda tydlig och fullständig ritualstruktur någonstans, allting är liksom utspritt. Han välsignar/renar saltet och vattnet men förklarar inte varför, och nämner inte att det finns många som inte gör detta. En av de konstigaste sakerna är att han sedan inte blandar salt och vatten, utan renar cirkeln genom att strö salt och skvätta vatten separat. Detta är helt obegripligt ur ett wiccanskt perspektiv. Kanske beror det på att han inte lägger rökelse på kolet som en rituell handling – förenandet av elementen luft och eld – och därför inte inser dess parallell i blandandet av vatten och salt – vatten och jord. När han öppnar riktningarna börjar han med norr (öster är det vanliga) och gör det av någon anledning med staven, något jag inte heller sett någon annanstans. Hans beskrivning av hur man kan resa cirkeln i form av en visualiserad stencirkel kan säkert vara fin, men är inte heller något jag sett i någon annan variant av wicca än Cunninghams.
Eftersom han har fina beskrivningar av Gudinnan och Guden, och även ganska många textexempel för att åkalla dem, så är det märkligt att han inte alls beskriver vad man faktiskt gör när man åkallar dem, annat än att läsa upp en text. Det här är något som kännetecknar hela boken, bortsett från övningarna för visualisering och energihantering som är helt okej – man får liksom inte riktigt veta hur det borde kännas, eller vad man egentligen gör när man läser upp de där texterna. Efter en ganska lång beskrivning av hur man hanterar energi, och ett stycke om energiresande i ritualen, berättar han aldrig riktigt hur man reser energi eller hur man faktiskt ska använda den magiskt. När det gäller årshögtiderna beskriver han först hur de speglar årshjulets skiftningar genom samspelet mellan Guden och Gudinnan, men när det väl kommer till själva ritualerna tappar han bort berättelsen, och de ritualer han inkluderar känns tunna och lösryckta – exempelvis är huvudpoängen med både Midsommar- och Samhainritualen att göra sig av med saker man vill bli fri från, vilket snarare passar för en månritual än en sabbat, eftersom de sistnämnda primärt brukar handla om gudomarna.
Högtidsritualerna ingår i den skuggbok som Cunningham tillhandahåller, och som han på ett föredömligt sätt framhåller är ett exempel som man kan använda för att skapa sin egen, och inte något man bör följa slaviskt. Genast blir även detta konstigt, eftersom han inleder den med ett antal uppmaningar om hur man bör utöva wicca som snarast låter som budord. Han säger att hans skuggbok inte är baserad i någon sorts personlig, gudomlig uppenbarelse, men skriver sedan texten precis som om den faktiskt vore det. Både här och i ”The Law of the Power” längre fram presenterar han i praktiken ett antal etiska rättesnören utan att förklara logiken bakom dem, vilket gör att man som nybörjare får svårt att avgöra om de gäller wicca generellt, om de är hans eget påhitt, eller bara någon sorts exempel. Det är som om han har tagit The Wiccan Rede (som han för övrigt aldrig nämner) och byggt ut den till en egen uppsättning moraliska regler. Ett kapitel om etik kunde ha hjälpt upp det här, men något sådant skrev han alltså inte. Ännu konstigare är den skapelseberättelse som följer, där han återigen beskriver ”Den Enda” som källan till allt. I själva verket har wicca ingen generell skapelseberättelse, eftersom tiden, världen och tillvaron betraktas som cirkulär och evig. Det finns förstås enskilda wiccaner som hittat på diverse skapelseberättelser när de känt behov av sådana, men även det är ganska ovanligt.
Det finns många fler märkligheter här, och det är frestande att gå in och analysera varenda liten detalj – till exempel beskriver han ett antal ”runor”, där vissa är faktiska historiska runor och andra en helt annan sorts tecken varav han verkar ha hittat på vissa själv, utan att alls förklara vad runor egentligen är – men om jag gör det lär recensionen bli lika lång som min text om Jennifer Hunters bok, så det får nog räcka så. Fast till sist måste jag ändå nämna den svenska översättningen, som är rent häpnadsväckande dålig. Den verkar inte vara gjord av en professionell översättare utan av en person på förlaget som i övrigt endast verkar översatt ett fåtal New Age-böcker – det märks. Boken är full av stolpiga direktöversättningar, där ”cardinal points” blir ”kardinala riktningar” i stället för väderstreck, ”the nature of our way” blir ”karaktären hos vår väg”. Det här är inte bara lösryckta exempel, utan något som kännetecknar hela boken. Översättaren verkar dessutom obekant med det etablerade språkbruket inom svensk wicca, och skriver därför exempelvis ”en coven” i stället för ”ett coven”, ”invigning” i stället för ”initiation”, ”Jul” i stället för ”Yule” och så vidare. Det är misstag som man kan förlåta översättaren av Jennifer Hunters bok, eftersom hon jobbade under en tid när det var svårt att hitta information på nätet, men den svenska utgåvan av Cunningham kom 2006, när sådant var lätt att ta reda på. Både amatörmässigt och slarvigt, helt enkelt.
Sammanfattningsvis kan man säga att ”Wicca: vägledning för den självständiga utövaren” trots sina brister skulle vara helt okej som en bok i mängden – som ett av flera perspektiv på hur wicca kan utövas. Men eftersom den inte ger någon vidare överblick över religionens huvuddrag är det synd att den är i princip det enda alternativet på svenska. Jag skulle hellre se att man läser den som sin andra eller tredje bok om wicca, inte som en introduktion. Till och med Hunter ger en bättre bild av helheten, trots alla brister med hennes bok. Tyvärr finns det alltså fortfarande inte någon riktigt bra bok om wicca på svenska, och den jag själv skulle rekommendera är i stället Thea Sabins ”Wicca for Beginners”, som dessutom har fördelen att den är skriven i nutid och inte på 80-talet, vilket innebär att den speglar vår religion som den faktiskt ser ut i dag.